Akademiska och Mrt-Röntgen

Igår åkte vi då till Akademiska för en Mrt = Magnetisk resonans tomografi av min hjärna.

Jag var ju lite orolig över den där undersökningen, men satt i bilen och peppade mig själv att det kommer gå bra, och jag kände mig helt lugn.

Kom dit i god tid och satt i väntrummet och kände mig fortfarande lugn, skönt det.

Jag hoppades få komma in tidigare så det blev överstökat, och det fick jag.

En rar sköterska visade mig till omkädningsrummet, där jag bara behövde ta av mig skorna, tunikan och hårklämman ( som det fanns järn i, och det är inte så bra att ha när man gör en sån undersökning).

Hade tagit på mig leggings och en ful sömlös bh, utan byglar innan vi åkte hemifrån, så jag behövde bara dra på mig en sjukhusskjorta.

Kommer in i rummet där jag skulle undersökas, och fick kika på röntgenapparaten, och dom berättade hela tiden hur det skulle gå till.

Väldigt rara sköterskor.

La mig på britsen, och skulle få kontrastmedel, så en nål skulle sättas såklart. Det blev felstucket så det gjorde rejält ont och kändes som armen skulle spricka, men jag har ju en arm till och där gick det jättebra att sätta nålen.

(Lånade bilder från nätet i detta inlägg)

 Efter nålen satt på plats fick jag små gummiskydd och hörselkåpor över öronen med musik, och så fick jag en sån här "spole" över skallen. ( så att man ligger still med huvudet under tiden man undersöks)

Kändes lite trångt och obekvämt, men det sitter en spegel i den så när man kollar i den så ser man rakt ut i rummet. Fiffigt.

Och så var det dags att åka in i röret .

Undersökningen skulle ta ca 30-40 minuter.

Kändes helt ok....tills jag var inne helt där jag skulle ligga och jag känner "väggarna" på röret omsluter mig och armarna trycks ihop mot kroppen.

Exakt då bröt helvetet lös och jag fick sån sjuk panikångest vilket dom märkte direkt och körde ut mig ur röret.

Kommer ut, och dom plockar bort spolen, hörselkåporna och hjälper mig att sätta mig upp.

Där sitter jag då och hyperventilerar, grinar, svär och skäms som fasen för att jag inte fixade det.

Sköterskorna var jättevänliga och berättar att det händer för många och det är absolut inget att skämmas för.

Fast det är klart det känns pinsamt.

Dom skulle meddela läkaren på neurokirurgen som ordinerat denna undersökning om min klaustrofobi så får jag se hur det blir.

Finns möjlighet att få lugnande, lätt narkos osv.

Men bara tanken att ens åka dit igen och se det där helvetesröret gör mig illamående.

I Stockholm på Sabbatsberg har dom Sveriges enda öppna magnetkamera.

En sån hade känts mycket bättre.

Eller en vanlig sån här, det har jag gjort förut och det var inga problem.